Hälsinge regementes kamratförening
Innehåll
Majorer går före i kön
En julberättelse av Einar Lyth
Att gå på stan i uniform innebär att utsättas för en och annan granskande blick och att hedras med ett och annat muntert givaktrop.
Barn i lekskoleåldern vill veta om man är polis och glada ölgubbar vill berätta beredskapsminnen.
Av någon anledning är folks behov av att få snacka med militärer allra störst i köerna på Systembolaget. Något skall man ju ha att göra medan man väntar. Väggreklamen för alkoholfritt har tydligen inget större läsvärde.
Den här historien hörde jag om en yrkesbroder. Låt oss kalla honom Majoren.
Majoren var på hemväg från jobbet några dagar före julafton. På systembolaget skulle han inhandla en julklapp till sin gamla faster. En flaska Parfait Amour.
Eftersom Majorens mor varit aktiv i nykterhetsrörelsen, vars ideologi Majoren (förgäves) insupit med modersmjölken kände han sig alltid obehaglig till mods på Systemet. När det hände att han där stötte på någon bekant, kändes det som att bli ertappad på bar gärning. Majorens hustru brukade därför få sköta inköpen. Men nu gällde det som sagt en oskyldig julklapp till faster.
Köerna den här dagen var förstås långa och stämningen lätt irriterad. Majoren valde en kö där expediten verkade erfaren och kunderna målmedvetna. Näst längst fram stod en man av en typ som i sekelskiftets frökenromaner skulle ha kallats "en råbarkad sälle" eller i vår barndoms lokalpress "en överförfriskad individ." Där stod alltså en full buse.
Busen såg genast uniformen och erinrade sig med vemod sin tid i kronans kläder och fyrade av ett fryntligt
- Goddag, major !
- Hej du sa Majoren van vid uniformens magnetism.
- Välkommen hit major fortsatte busen med tordönsstämma. Hans julglögginspirerade blick svepte över den grå massan av bolagskunder.
- Majorer, hojtade busen, dom går före i kön!
- Tack ska Du ha, men jag väntar på min tur, sa Majoren avvärjande.
- Kommer inte på fråga, sa busen schangtilt. Det lärde jag mig i lumpen. Majorer går alltid före i kön!
Övriga kunder stirrade stelt framför sig på det charmiga sätt vi svenskar brukar i såna situationer.
Men vaksamheten var på topp. Alla öron spretade som vingar på julänglar.
- Jag förstår att det är vänligt menat av dej. Men du vet ju att så här före jul har alla lika bråttom....försökte Majoren.
- Är det NÅN här som har nåt emot att majoren går före i kön? undrade busen och andades prövande på de närståendes orörliga ansikten.
- Nähä, det var väl det jag trodde. ALLA tycker att majorer ska gå före i kön.
En kunglig svensk majors förmåga att bedöma läget och att fatta beslut är som regel god. Han vägde nu för och emot. Det gällde ju bara en enda flaska. En minuts raskt inköp emot ytterligare tio minuters offentligt tankeutbyte med denne påträngande entusiast. Enklast att göra som busen sa.
Med några raska steg stod majoren vid disken. Busen gjorde honnör. Det var nu dödstyst i lokalen. Ingen tittade längre rakt fram. Alla tittade på majoren.
- En Parfait Amour, harklade sig Majoren och kände att denna beställning inte direkt höjde svenska arméns anseende. En mera robust dryck hade faktiskt gjort situationen lättare.
- Han greppade efter plånboken.
Fickan var TOM. Alla fickor var tomma.
- Så förargligt stammade Majoren. Jag har visst glömt pengarna.....
Svenska arméns anseende närmade sig nu ett bottenrekord. Det kände Majoren på ryggen.
- Spelar ingen roll, sa busen generöst. Det tar vi på krita.
- Kommer aldrig på fråga, sa expediten strängt.
Det märktes att hon var en erfaren kvinna. Men det hjälpte henne inte.
- Jag sa: det tar vi på krita, sa busen och ändrade ton från överdådig vänlighet till lömsk hotfullhet.
Som Stora Stygga Vargen pustade på Bror Duktigs hus pustade nu busen sin andedräkt på expediten. Hon kippade efter andan som en guldfisk på torra land och hennes kindrouge ändrade färg som ett lackmuspapper.
- Här kan ingen handla på kredit, sa hon i förolämpad ton.
- Utom MAJORER, sa busen. Hämta hit föreståndaren.
Nu slutade till och med kassaapparaterna att slamra. Expediter med famnen full av buteljerad julglädje stelnade på gången. Föreståndaren, en liten Benjamin Syrsa-liknande herre, stegade in med ett försök till magistralt leende.
- Vad är det fråga om?
Det fick han reda på av busen.
- Majoren kommer in och betalar i mellandagarna, förklarade busen.
- Kommer aldrig på fråga, sa föreståndaren, det är emot reglerna.
- Menar ni att ni inte litar på en svensk major i uniform? undrade busen förvånad.
- Det handlar inte om det. Det är en fråga om PRINCIPER, menade föreståndaren.
Busen måtte inte ha tyckt om principer.
- Jaså det låter på det viset, sa han och fattade föreståndaren i systemrocken och drog honom mot sig över disken så att de snedgångna föreståndarskorna lättade en decimeter från det stadiga marmorgolvet.
Hans vänliga krull över öronen raknade i alkoholvinden.- Vi får väl göra ett undantag flämtade föreståndaren och tillade när busen släppt honom ett mera värdigt – för en gångs skull.
- Jag visste väl det, sa busen. God Jul Major.
Bataljen var äntligen över och Majoren lämnade systemet begapad av fotfolket. Hade han segrat eller förlorat? Ja, över den saken funderar Majoren fortfarande.
Författaren överste Einar Lyth är före detta regementschef och Fo-befälhavare vid
I 3/Fo 51 i Örebro.