Regementets igenkänningssignal

Varje svenskt förband har haft och har en igenkänningssignal. När denna tagits i bruk för vårt eget regemente är mig obekant. Det troliga är dock att det ägt rum någon gång under 1800-talet. Ända in i vår tid har det komponerats igenkänningssignaler för nyuppsatta förband.

Igenkänningssignaler spelade en stor roll vid stora gemensamma sammandragningar av regementen och kårer. På så sätt var det lätt att identifiera och hålla samman enheterna. Signalen användes även vid samling kompanivis i kompanilokalerna, vid gemensam samling av hela förbandet till förbandschefen eller då denne kallade sina underlydande chefer till sig för ordergivning. Längst har igenkänningssignalen använts som tystnadssignal. Då den ljöd skulle ljusen i logementen släckas och soldaten påbörja nattens vila.

Vid flera förband har igenkänningssignalen fått ge ton till officerskårens snapsvisa. Så ock vid vårt regemente. Visan med text av dåvarande löjtnanten vid regementet Torsten Wiklund kom till i maj 1926 i samband med en kompanichefsmiddag på officersmässen. En av initiativtagarna var dåvarande underlöjtnanten Nils Swedlund, sedermera rikets överbefäl­havare.

Visan kom från början att benämnas ”Lansiärvisan” då Nils Swedlund med flera i samband med regementets 300-årsjubileum i juli 1924 haft till uppgift att förevisa exercis från Gustav II Adolfs dagar då en del soldater var beväpnade med lansar. Någon gång under 1940- eller 1950-talen kom namnet att ändras till ”Subalternvisan” och ordet lansiärerna kom att ersättas med subalternerna.


/: Slå i – drick ur!
Slå i – drick ur!
För nu är det helan som går! :/
Ja lansiärerna
skall många supar ha.
Ja, lansiärerna.
Slå i! Pang pang! Drick ur!


Knut Björkenstam

Lyssna på igenkänningssignalen


Åter till första musiksidan

    Innehåll